Hoppas du har en bra sommar! Här kommer ett gammalt inlägg från 2017 som engagerade många läsare. Jag går igenom drivkraften och varför vi vill uppnå ekonomiskt oberoende.

Skoltiden

I dagens samhälle har du i princip ditt liv planerat mellan 0 – 24 års ålder om du förväntas gå en 5-årig universitetsutbildning. Under dessa år finns det förväntningar på dig som person att du ska gå till skolan och lära dig massa saker, prestera bra på prov och i slutändan få bra betyg så du kan få ett bra, intressant, välbetalt och tryggt jobb.

Personligen har mina mål alltid legat klart utstakade framför mig, redan från lågstadiet. Som de flesta andra har jag fått höra att om jag vill bli något i framtiden så måste jag jobba hårt i skolan, göra mina läxor och prestera bra på proven. På grund av detta har jag också alltid mentalt legat ett steg före jämfört med nuet. När jag gick på högstadiet så var tankarna på var man ska gå på gymnasiet och att det krävdes olika bra betyg för att komma in på olika linjer. När jag gick på gymnasiet var tankarna på vad jag skulle göra på universitet och vilka betyg som krävdes då. Samma sak på universitetet, då var tankarna på att få bra betyg och bra sommarjobb för att sedan kunna hitta drömjobbet efter examen.

När jag 2013 hade blivit klar med min civilingenjörsexamen, fått mitt första jobb, gift mig och flyttat till hus uppstod genast ett tomrum. Vad var nästa steg? Vad var målet nu? Vad hade jag för milstolpar framför mig nu? Allt det här var där och då ganska skrämmande tankar. Jag ”borde” ha varit lycklig och nöjd? Jag hade ju klarat universitetet med bra betyg, jag fick jobb direkt efter examen, jag var gift med mitt livs kärlek, jag hade bil, jag hade hus. Vad kan man mer begära?

Trots alla dessa faktorer var tanken ”nu ska jag jobba drygt 40 år” alldeles för överväldigande. Aldrig tidigare hade jag varit i en situation där mina livsmål var så otydliga som nu.

Att (sluta) jobba

Väldigt generaliserat var min första tanke, när jag spenderat 17 år av mitt liv i skolan för att nå fram till att jobba, vad jag kunde göra för att sluta jobba. Självklart inser jag att man inte kan strunta i skolan och att det finns många andra värden än själva faktalärandet som en person tar med sig från sin skoltid. Men trots allt tycker jag det är ganska makabert.

Tankar om passiva inkomster, köpa fastigheter och hyra ut, hyra ut rum etc. kretsade runt i mitt huvud. Men det som kanske gav bäst gensvar på google var att spara och investera i aktier för att nå tillräckliga passiva inkomster för att kunna sluta jobba. Då hade jag en sparkvot på ca 10% som jag egentligen kallade mitt privata pensionssparande.

Ekonomiskt oberoende

Idag sparar vi mycket mer och har kommit en bra bit på vår resa mot ekonomiskt oberoende. Det är rimligt att tro att jag och Fru Oberoende inte kommer behöva jobba mer efter att vi fyllt 40 år och om saker och ting går bra så kanske redan när vi är 35 år (vi fyller båda 30 i år). En intressant reflektion i sammanhanget är att vi sannolikt nått oberoende vid lägre ålder om vi skippat universitetsstudier. Beror på hur man räknar men i vårt fall hade vi det. Men att mellan gymnasiet och universitetet tänka tanken att vi skulle sluta jobba vid 30-35 års ålder var för mig helt främmande då.

Drivkraften att nå ekonomiskt oberoende är för både Herr och Fru Oberoende väldigt stark just nu. Den är nog starkare än någonsin. Ju närmare vi kommer målet ju mer vittring får vi på vad som väntar.

Bara för att vara tydlig så bygger inte vår resa på att vi vantrivs på våra arbetsplatser. Tvärtemot kan jobbet stundtals vara riktigt roligt. Jag kan ha full förståelse för de som inte kan tänka sig ett liv utan jobb och tycker hela ”ekonomiskt oberoende” tanken är svår att förstå. Men jag vill inte jobba för någon annan. Jag vill utveckla mig själv inom de områden jag tycker är intressanta och roliga. Jag vill kunna spendera min vakna och friska tid precis som jag vill, det är för mig ekonomiskt oberoende.

För dig som vill läsa lite mer på samma ämne länkar jag till en artikel i Veckans Affärer som egentligen pekar på samma känsla som jag beskrivit ovan.

Livet är inte en spikrak resa utan man ändrar kurs många gånger på vägen. Är ni fler som haft liknande tankar som jag eller tycker att mitt resonemang är märkligt, dela gärna med er.

Sista grejen. Till er som gillar det jag gör och vill följa mig, följ gärna min facebooksida. Där lägger jag upp ett inlägg varje gång det kommer ett nytt inlägg på hemsidan.